Ett nytt normalt?

Jag gick in här på lilla bloggen och såg att mitt senaste inlägg var från 27 oktober och jag började fundera på vad som hänt sedan dess. Oktober känns på ett sätt som alldeles nyss, men samtidigt som evigheter sen. Oktober är mitt i den tid när hösten blir mörkare och kallare, och nu i mars är det mitt i den tid där allt blir ljusare och varmare.

För två år sedan klassades Covid-19 som en pandemi. Två år har det varit det ständiga samtalsämnet, orosmomentet och irritationsmomentet. Vi har varit begränsade och fått ändra på våra vanor så pass mycket att det fortfarande känns lite märkligt med för mycket folk på samma plats och att man rycker till och blänger när något hostar i offentligheten.

Men ändå gick det snabbt att glömma tycker jag. För inte tänker jag särskilt mycket nu på hur man oroade sig (och skämdes) över att samlas för många i ett hem, i kyrkan eller skolan. Jag är bara glad över alla sätt vi får mötas på igen.

Många har undrat över om vi kommer få ett nytt normalt och hur mycket vi kommer ändra våra liv. Jag har bestämt hävdat att vi kommer glömma snabbt och gå tillbaka till många av våra gamla vanor. Det enda jag hoppas har blivit nytt normalt är att stanna hemma när man är sjuk.

Det känns så rätt att vi går in i ljusare tider – vårvinter, vår och sommar. Pandemin har varit som en klump i magen på hela världen eller kanske en lång vinter. Men nu kommer ljuset. Det blir ljusare och det känns helt rätt att lägga det där bakom sig.

Ibland tänker jag att vi behöver en höst och en vinter för att vi ska ta vara på och uppskatta ljuset som kommer under våren och sommaren. Och att vi behöver väntan och vilan för att vara förberedd på växandet. Kanske behövde världen en vinter för att påminnas om vad vi tagit för givet. Jag hoppas i alla fall att vi har fått lite perspektiv.

Men samtidigt…jag har ju också hävdat att vi kommer glömma pandemin snabbt, så att förvänta sig att vi ska komma ihåg och ta lärdom av den kanske är att förvänta sig för mycket.